september 4, 2021 - 6:43 f m
Helene Ripa tog en femteplats i Paralympics i kanotfinalen över 200 meter. Inte det resultat hon ville lämna Tokyo med, trots att hon gick in i spelen med en final som mål.
— Fjärde bästa tid in i finalen va fan, det är ju så jävla nära och jag tror det är därför jag är så besviken för att jag inte hade marginalerna på min sida
Helen Ripa åkte till Tokyo med höga förhoppningar där en plats i finalen var det realistiska målet hon satt upp efter ett par tuffa år bakom sig, med en steloperation i ryggen så sent som 2019. Det fanns tankar på medalj inför tävlingarna men inte som ett utsatt mål. Men efter första loppet slog vinnarskallen in och målet skiftat till medalj.
— Till spelen hade jag en finalplats som mål och väl där så vet man att allt kan hända. Men med tanke på dom kvittona jag fick i både försöken och i semin så ville jag ju ha medalj, sa Ripa efter finalen.
I kvalet tog hon sig till semifinal med tredje bästa tid, 53.005. I semifinalen blev hon tvåa i ett race som nästan var två sekunder snabbare än försöken. Tider som var ett bevis för Ripa att styrkan fanns för att strida om medaljerna.
— Alltså fjärde bästa tid in i finalen, va fan — det är ju så jävla nära. Jag tror det är därför jag är så besviken för att jag inte hade marginalerna på min sida. Men jag hade inte kunnat göra någonting annat, jag hade inte kunnat paddla fortare. Det fanns inte.
Brittiskan Laura Sugar var överlägsen i finalen och vann med ett nytt Paralympiskt rekord två sekunder före fransyskan Nelia Barbosa. Ripa var en halv sekund från bronset.
Ripa debuterade i Paralympics i Barcelona 1992, då som simmare. I Sotji 2014 vann hon guld i längdskidor och nu i sitt fjärde Paralympics, sitt andra som kanotist, blev det en femteplats för den nyblivna 50 åringen, vars enorma vinnarskalle kom fram tydligt i den mixade zonen efter ytterligare ett avslutat Paralympics.
— Ja… Jävla skit. Asså fan jag är så besviken just nu faktiskt. Men jag hade inte varit så besviken om jag inte hade kört så bra i försöket och semifinalen, så det är ju mitt eget fel liksom. Jag vill ju vinna! Jag är verkligen ingen människa som skulle nöja mig med en sjunde åttonde plats, då skulle jag inte hålla på, börjar Ripa och fortsatte resonera kring spelen och resan dit.
— Man kan ju tänka att det klart att egentligen är det ett mirakel att jag ens är här och om man tänker så, så är det fantastiskt att jag är där ute och slåss men samtidigt så… Nu när jag är i final, då jävlar vill jag ju vara med och slåss om medalj. Jag vill ju vara här och det är fortfarande surt att inte komma härifrån med en medalj i kanot.
Är det den du jagar?
— Mm lite så.