oktober 5, 2021 - 11:43 f m

Sverige måste vända trenden: ”Risk att många slutar”

Sverige reste till sommarspelen i Tokyo med en liten men erfaren trupp på 26 aktiva, 32 färre än till Rio de Janeiro 2016. Trots det tog Sverige åtta medaljer, endast två färre än för fem år sedan. 

– Vi kan inte vara annat än nöjda med vad vi presterade i Tokyo men ser vi över tid behöver vi öka vår konkurrenskraft, säger truppchef Inês Lopes.

En stark avslutning på de paralympiska spelen i Tokyo gav Sverige ett facit på åtta medaljer. Ett guld, fem silver och två brons vilket innebar att den svenska truppen överträffade det uppsatta målet på sju stycken medaljer. Ett godkänt resultat enligt truppchef Inês Lopes.

– Sammanfattningsvis ska vi som trupp vara nöjda med resultatet. Dels tar vi fler medaljer än väntat men vi har också, av 48 starter, 19 topp sex-placeringar vilket är bättre procentuellt jämfört med tidigare spel.

Hänger inte med konkurrenterna i utvecklingen 

Trots att det procentuellt sett gick bra för den svenska truppen rent resultatmässigt finns det mindre positiva slutsatser att dra efter Tokyo. Till exempel hade Sverige inga lag inkvalade till Tokyo och hade därför en mycket mindre trupp än tidigare Paralympics. Ett bevis på att konkurrensen hårdnat över åren och att Sverige inte följt med i utvecklingen.

– Vi har kompetensen i ledarskapet och vi har aktiva som vill, vi har en bra organisation även om vi också behöver bli större för att kunna öka vår support. Det vi saknar är mer medel för ökade satsningar åt fler. Vi har påbörjat en satsning till att ha heltidsanställda förbundskaptener och ledare, men i väldigt liten skala. De vi tävlar mot är i majoritet heltidsproffs – både i aktiva och ledare. Det är vi långt ifrån i dag, säger Lopes och fortsätter:

– Ska vi fortsätta mäta oss måste vi kunna ha mer medel för det, att vi kan fortsätta säkra upp kvalitén på satsningar över tid. Vi måste kunna ge de aktiva som är på högsta nivå en värdig heltidssatsning. Vi har några som har haft möjligheten, men det är alldeles för få. Kompetensen och viljan finns, men vi behöver också kunna bistå med medel för att de ska kunna göra det utan att riskera hela sin privata ekonomi. 

“Det räcker inte hela vägen”

Två som ingick i en satsning inför Tokyo var bordtennisparet Emil Andersson och Linus Karlsson. Satsningen hade sin bas i Motala där Emil och Linus bosatte sig tillsammans på drygt 18 kvadratmeter för att optimera förutsättningarna fram till Paralympics.

Både Linus och Emil fick stöd genom Sveriges Paralympiska Kommittés podiumprogram, vilket skulle göra att de kunde satsa på pingisen fullt ut.

– Jag och Emil har gjort en bra satsning med podium men när vi gick med i podium trodde vi det skulle vara en heltidssatsning men det var det inte riktigt. Vi har fått bistå med mycket privata pengar för att kunna göra en heltidssatsning. Framförallt skapar det otrygghet vilket inte är optimalt. Man är glad över satsningen men det räcker inte riktigt, säger Karlsson. 

Trots satsningen och stödet från både Sveriges Paralympiska Kommitté och bordtennisförbundet föll den sig inte ut i det resultat duon hade önskat. Besvikelsen efter uttåget i kvartsfinalen mot Frankrike var stor och enligt Linus var detta ett bevis på vad som krävs för att hänga på toppnationerna.

– Det går an att hänga med så som det är nu, men ge det tre år till och det kommer vara ännu tuffare. I bordtennisen har utvecklingen gått framåt och man ser det i resultatet hos de länderna som satsar, det är Kina, Storbritannien och Ukraina. De hade sju av åtta i kvartsfinal i våra klasser. Det hänger ihop med hur mycket pengar man lägger och hur mycket resurser man får. Det krävs att förbundet gör någonting, annars är det risk att det är många som slutar. Man tycker inte att det är värt det för man hamnar för långt efter. Det finns mycket talang i Sverige och det gäller att den får rätt förutsättningar. 

FAKTA: Svenska medaljer genom historien

ÅrStadGuldSilverBronsTotaltMedaljligaNationer
1960Rom23
1964Tokyo111722
1968Tel Aviv164111729
1972Heidelberg476171441
1976Toronto14202256942
1980Arnhem31372290745
1984New York533027110341
1984Stoke Mandeville3013851545
1988Seoul423822102661
1992Barcelona7229381782
1996Atlanta1214113713103
2000Sydney56102129122
2004Aten8762121136
2008Peking5341224146
2012London4441229164
2016Rio de Janeiro1451047160
2020 (2021)Tokyo152850162

Historiken talar för sig

I samma takt som antalet deltagande länder har ökat, har de svenska framgångarna på Paralympics minskat. Ordförande för Sveriges Paralympiska Kommitté, Åsa Llinares Norlin, menar att Sverige har stannat i utvecklingen samtidigt som konkurrenterna vaknat och gjort satsningar inom parasport.

– Jag tror att vi har levt kvar väldigt mycket på samma nivå där vi har legat i många, många år och andra länder satsar nu ordentligt på sin paraelitverksamhet och sitt paralympiska arbete. De går in med stöd som motsvarar det som olympierna får. Vi är inte i närheten att kunna ge det stödet till våra utövare och då kan vi så klart inte vara med och konkurrera heller.

Llinares Norlin är, precis som Inês och Linus, inne på att det krävs mer resurser men hon påpekar också att man behöver se över arbetssättet både hos förbundet och specialidrottsförbunden.

– Jag tror vi behöver tänka lite smart, för det är lätt att tänka att “får vi bara mer pengar ska det ordna sig”. Men jag tror inte allting handlar om pengar utan också om att vi behöver se över hur vi på ett klokt sätt kan använda de pengar vi har. Kan vi göra saker vi gör i dag på ett annorlunda vis? Vi behöver utvärdera och se vad som finns att skruva på. Det är ett arbete vi behöver göra tillsammans med de specialidrottsförbund som har paralympisk idrott, att bjuda in dem och prata om hur man kan arbeta på ett smartare sätt helt enkelt.

Finns tro och vilja för en starkare framtid

Det finns både tro, hopp och arbetsvilja för en starkare framtid, men en oro bubblar också inför spelen i Paris som endast är tre år bort. Bristen på finansiella medel och heltidssatsningar hos våra svenska paralympier sätter några av dem i en beslutsposition om en fortsatt satsning är möjlig. En av dem är cyklisten Anna Beck, tvåfaldig silvermedaljör på Paralympics i Tokyo.

– Jag tycker det känns oerhört tråkigt. Hon är en av våra främsta paralympier just nu och när man vet att det finns en så ansträngd baksida för att kunna satsa, hur hela familjen uppoffrar sig tillsammans för det här, då känner jag mig väldigt maktlös som ordförande. Det smärtar mig djupt, jag hoppas att det händer saker kring vägen som kan ompröva det hela, säger Åsa Llinares Norlin.

Llinares Norlin hoppas att förbundets arbete framöver ska kunna möjliggöra bättre förutsättningar för Sveriges paralympier men också för parasporten i stort.

– Under Paralympics har vi fått en ökad medvetenhet om parasporten och just att förutsättningar för målgruppen ser annorlunda ut. Det känns som att medvetenheten verkligen har ökat kring våra frågor den senaste tiden, och det gäller att vi håller i så att vi inte tappar tempo utan fortsätter att driva det framåt. 

Nyhetsarkiv