oktober 5, 2021 - 11:10 f m
Paralympics i London var hans första sommarspel på plats för Radiosporten. Nu närmar sig Roger Burman sitt sista stora mästerskap. Det finns ett sätt han önskar att sätta punkt på.
– Får jag välja åker jag gärna med min radarpartner Lasse en gång till så att det blir en slags final, säger han.
Det var ganska tidigt under Roger Burmans journalistkarriär som han för första gången gjorde ett jobb om parasport. Redan då väcktes intresset, ett intresse som hängt med honom under karriären på sportredaktionen.
– Redan när jag jobbade på Radio Stockholm i början av 1980-talet verkade jag lite extra för parasporten. Jag tycker att den är jäkligt häftig. Jag har försökt vara med på alla möjliga hörn, men då var det inte på Paralympics-nivå utan mer lokalt, och jag tyckte det var jäkligt kul. Många som kanske inte har de så jädra lätt gör prestationer som är så imponerande att jaa… Jag blir otroligt inspirerad av parasport.
Burman har bevakat Paralympics sedan spelen i Barcelona 1992, då hemifrån redaktionen i Stockholm. Det skulle ta 20 år tills han var på plats på ett Paralympics.
– London var mitt första på plats. Någonstans är det lättare att vara på plats, man kan prata med folk och vara där. Man träffas inför, snackar med folk och de känner igen en. Man vet ungefär var man har varandra. Så det är en stor skillnad, säger han och lägger därefter till:
– Sedan är det klart att Paralympics är kul även om man sitter på hemmaplan.
Förutom att han numera är på plats när spelen avgörs – och står med mikrofonen framme och bandspelaren redo i mixade zonen och inväntar paralympierna – så har arbetet och bevakningen kring Paralympics och parasport förändrats under hans tid som sportjournalist. Han förklarar att bevakningen har blivit större och att idrotten tas mer på allvar.
– Det är stor skillnad. Det blir mer och mer som så att Paralympics är ett häftigt evenemang och man tycker från redaktionen att det är värt att bevaka. Man ser mer till att det är enorma prestationer som görs. Förr var det kanske lite ”inte tycka synd om” men att “det här gjorde du bra det var ju kul”. Nu är det verkligen “hur fasen går det till”, “hur får de till sådana enorma prestationer” och det gör att man blir så jäkla glad.
Han fortsätter:
– Förr var det handikappidrott och de orden är i dag, tacka och lov, borta. Nu är det prestationen man bedömer och att det verkligen är tuff granskning innan man får möjligheten att vara med. Det är tuffa tag precis som på OS.
Det hörs en glädje i rösten när Roger pratar om just Paralympics och parasport. På frågan vilket han helst bevakar, OS eller Paralympics, funderar han en kort stund.
– Då väljer jag ändå Paralympics.
– Från mitt håll känns det många gånger som att det är gladare människor på Paralympics än vad det är på OS och då har jag varit med på OS hur många gånger som helst. Tyvärr känns det lite som att det är vart fjärde år som den här typen av sport får mest fokus. Men vi försöker, tycker jag i alla fall, att hänga med. Här är det aldrig något problem och det känns bara som att det är otroligt lättjobbat.
Reportern som fått en legendstatus inom Radiosporten närmar sig nu pensionen. I april fyller Roger 68 år och med det ser vinterspelen i Peking ut att bli det sista mästerskapet som han bevakar. Får han välja vill han avsluta tillsammans med radarpartnern Lasse Persson. De har jobbat i team sedan Paralympics i Sotji 2014.
– Lasse är helt galen. Från klockan sju på morgonen till midnatt är han så jädra bra att ha och göra med. Vi har så jädra kul tillsammans. Till Peking är ingenting bestämt än men får jag välja åker jag gärna med Lasse en gång till så att det blir en final.
Oavsett hur avslutet blir finns det en hel del ögonblick Burman tar med sig från 40 år i sportjournalistikens tjänst – även om det är lite svårt att välja ut just ett guldkorn från alla Paralympics han bevakat.
– Genom alla år så är Anna-Carin Ahlquists guld från 2012 ett fantastiskt ögonblick. Sedan såklart 2014 med Zebastian Modin och Helene Ripa, det är svårslaget det också. Det finns hur mycket som helst, till exempel Stefan Olsson och Peter Wikström, men absolut, absolut roligaste alla kategorier är Jeffrey Ige som är kulstötare som också var i London och tog ett silver. Han fick glädjespel på Arlanda när Sveriges Paralympiska Kommitté mötte upp och han var så jäkla glad och for omkring och dansade där och det minnet är svårslaget.
– Sedan följde vi på Radiosporten Maja Reichard under ett halvår inför London och hon vann guld där. Så det finns många ögonblick som gör det till “det här är det när det är som bäst”.