april 9, 2019 - 9:01 e m

”Min räddning har varit min vilja att utvecklas”

Under tisdagens Vinnarskallar berättar Marit Sundin om livet utan ben, kärleken till alpin skidåkning och viljan att alltid utvecklas. ”Det har varit räddningen”.

Marit Sundin var bara tre år gammal när hon tvingades operera bort båda benen efter att ha blivit överkörd av en lastbil.
– Läkaren sa att till 99% skulle hon inte klara det. Benen var helt krossade, berättar Kerstin Ruth, mamma till Marit.

Trots dem nästintill omöjliga oddsen lyckades Marit överleva operationerna och kunde mirakulöst fortsätta leva ut alla sin energi – numera utan ben.
– Så fort jag kunde komma ur sjuksängen så var jag ute och hoppade. Jag var ute och lekte som vanligt. Jag har ju sett på mig själv som att det inte vore på något annat vis, för mig har det aldrig varit några konstigheter utan bara helt normalt, berättar Marit.

När hon var tolv år gammal testade hon för första gången alpin skidåkning. Något som skulle vända upp och ner på hela hennes tillvaro.
– Det var den stora vändpunkten i mitt liv. Den här dagen när jag fick börja åka skidor. Redan när jag var tolv år hittade jag min mening, hela tiden något som pushade mig framåt.

Marit hade en enorm talang för alpin skidåkning och redan som 16-åring fick hon debutera i VM i USA. Ett mästerskap som gick över alla förväntningar.
– Jag kickade ju hem allt. Jag var överlägsen alla och tog fem VM-guld, säger Marit med ett leende.

Tre år senare tvingades Marit, blott 19 år ung, lägga ner sin idrottskarriär. 1992 kraschade hon så pass alvarligt under hennes första Paralympics att hennes rygg inte längre klarade av den tuffa belastningen.
– Det var verkligen ett jättebakslag, jag kände att jag hade väldigt mycket kvar att ge och en enorm vilja att utvecklas, säger hon och fortsätter:

– Jag tror dock att det har varit min räddning, att hela tiden vilja utvecklas. Att försöka göra saker väldigt bra och på samma nivå som en gående person. Det är nog därför jag är där jag är idag. Jag har alltid haft kravet på mig att jag ska minst göra det som alla andra gör.

Se Marits berättelse här: