december 16, 2019 - 1:30 e m

Landslagsikonen tackar för sig

Efter sitt nionde EM avslutar Fatmir Seremeti sin landslagskarriär med en vinst. Från VM-guld och medaljmatcher i Paralympics, till proffskontrakt och Kronprinsessan Victoria som bordsdam. Landslagskarriären har gett honom ett liv han en gång endast kunde drömma om.

Det var vid 13-års ålder som livet vände för Fatmir. Det han inte viste då, när grönstarren tagit bort 80 procent av hans syn och självkänslan och självförtroendet var i absoluta botten, det var att grönstarren också skulle leda honom till världstoppen. Något som var allt annat än ett självklart val från början.

Under 18 år har vi kunnat följa Fatmir i landslaget och det är till stor del tack vare Leila.
För det var Leila från SPSM, specialpedagogiska skolmyndigheten vars uppgift är att hjälpa lärare som ska ha hand om barn och ungdomar med synnedsättning, som Fatmir kom i kontakt med goalball för första gången 1999.

– Leila såg tidigt att jag inte mådde bra och att jag behövde motiveras, komma i kontakt med andra med synnedsättning och framförallt idrotten igen, säger Fatmir när han berättar hur han började spela.

Tvingades att testa­­
Fatmir tvingades med till en prova-på-helg i Stockholm. Det var här han träffade Micke, Stefan och Piotr första gången, men det tog drygt ett halvår efter prova-på-helgen i huvudstaden innan Fatmir började träna goalball med FIFH Malmö. Och det var Leijla som skjutsade Fatmir till och från träningen i flera månader innan han tillslut fastnade.

– Jag tyckte det var en ganska tråkig sport först. Men sen blev det roligare och roligare, jag blev också bra ganska snabbt.

Utvecklingskurvan gick fort uppåt. Redan 2001 debuterade han i landslaget, då under ledning av Henrik Bergqvist och Marie Svedell. Och där har han stannat fram tills nu. Från VM-guld i Rio, Paralympicsbrons i Peking, tillbaka till Rio och en bronsmatch mot alla odds.

18 år i landslaget
18 år i landslaget resulterade i tre paralympiska spel, nio EM, tre VM. Listan över Fatmirs bedrifter inom landslaget kan göras lång, men det finns trots allt tillfällen och tävlingar som har det där lilla extra. Av alla platser goalballen har tagit Fatmir så står Rio ändå ut bland mängden. VM-guld 2002 och ett Paralympics 2016.
– Rio har jag många fantastiska minnen ifrån. Paralympics i Rio var en slags höjdpunkt. Att få spela inför 12 000 på läktaren, som mot alla odds.

Paralympics i Rio 2016 är en av de största höjdpunkterna i Fatmirs karriär.

Det blir inga fler goalball-mästerskap för Fatmir Seremeti. Inga mer matcher inför tusentals människor på läktaren. Medaljerna är räknade. Men medaljer och mästerskap är inte allt som sporten har givit Fatmir. Efter att ha hamnat på botten, tog han sig tillbaka upp, högre än innan. För där han är idag, kanske han inte hade nått om inte för paraidrotten.

Tacksamhet
Det är otroligt många människor som varit bidragande till att Fatmir tagit sig till världstoppen. Lagkamrater, coacher och motståndare som på ett eller annat sätt höjt honom, genom beröm eller hat. Det är sånt som Fatmir känner sig tacksam över.
– Alla de fina människor som gjorde allt för att denna lilla, lilla killen skulle hitta sig själv och kunna uppnå sin dröm att bli någon. Det är så otroligt häftigt med sådana osjälviska människor som gör allt för att någon annan ska lyckas.

Så många i klubben FIFH Malmö som betytt och gjort så himla mycket. Som vapendragaren, den eviga rumskamraten och Fatmirs tredje bror: Stefan Gahne.
– Jag har Flormin, och en brorsa till. Men Stefan är min tredje bror. Hans familj har alltid funnits där som om den var min.

Under tio år har de kamperat ihop i landslaget, varit runt om i världen.
– Vi har nästan bott ihop och varit mer tillsammans än vad vi varit med våra respektive under alla år.

Florim
Sen är det brorsan Florim, som gjort så mycket och alltid funnits där, även innan han blev förbundskapten. Tillsammans har de jobbat på detaljer, och småsaker hemma. Det är sånt som, enligt Fatmir, har gjort honom till den spelaren han är idag.

Florim ger Fatmir instruktioner under bronsmatchen i Paralympics 2016.

Efter Paralympics i Peking 2008 där Sverige tog medalj, slutade förbundskapten Henrik Bergqvist. Det var då Florim och Jörgen Lindahl tog över landslaget. När Fatmir fick frågan om hur han skulle se på det, fanns det inga tvivel.

– Jag såg bara fantastiska möjligheter till vad han kunde få in i laget och i sporten. Han kan så fantastiskt mycket goalball och han ligger bakom många av våra vinster och framgångar. Det är hans känsla för sporten som gör att han ser saker som få coacher är kapabla till att göra.

Tufft beslut
Det var inget lätt val att hänga av sig landslagströjan. Sista matchen med landslaget slutade med vinst. Det blev ett sista segerjubel, men ett jubel som tätt inpå följdes av besvikelse och sorg.

Sverige åkte ur A-EM, och nu väntar hårt arbete för att klättra tillbaka till världstoppen.

”Jag vill kunna ge andra människor med en funktionsnedsättning möjligheterna att följa sin dröm”

För Fatmir Seremeti väntar ett liv med nya prioriteringar. Goalball åker ner till andraplats trots att känslan är att det finns mycket kvar att ge.

– Jag har så mycket mer att ge till den här sporten rent spelmässigt, men ändå tvingas jag att ta av mig den här tröjan för sista gången, för jag har inget annat val. Jag har så mycket mer att ge, men inte på de här premisserna. Det är svårt att ta det här beslutet, men man måste satsa på andra saker i livet också. Och jag kan inte längre göra båda.

Hade det funnits möjlighet till ett annat upplägg, med fler samlingar, träningsmöjligheter och ekonomiska förutsättningar, ja då hade kanske detta beslut tagits om fyra eller åtta år. Men Fatmir har kommit till en gräns, nu är det dags att satsa på sig själv och inte som goalballproffset. Under 20 års tid har sporten tagit första plats, allt annat har fått komma i andra hand.

– Nu är det väl dags att börja tänka på såna här tråkiga saker: Pension och ekonomi, säger Fatmir skrattande och fortsätter:

– Jag har inte bara mig själv att tänka på längre, det är dags att ägna mer tid till nära och kära, framför allt med mina barn.

Stolthet
Trots att ändrade prioriteringar och nytt fokus kommer tidigare än vad Fatmir kanske önskat så finns det inget annat än stolthet och tacksamhet över karriären.

– Det är väldigt vemodigt. Sorligt på ett sätt, men samtidigt som jag känner att det är otroligt häftigt att uppnå ett mål som man satt upp, säger Fatmir och pausar en stund innan han fortsätter:
– Jag satte upp ett mål ganska tidigt att jag ska bli bland de bästa i världen. Nu har jag uppnått mitt mål, trots de knapphändiga resurserna vi faktiskt har i Sverige, så har jag lyckats hålla mig på världstoppen sedan 2002. Det är ganska många år.

Fatmir och lagkompisen Mikael Åkerberg tar emot pris som ”Årets Lag” på Svenska Parasportgalan 2019.

Det finns inget agg mot parasport eller goalball, kanske något av en besvikelse att inte kunna fortsätta trots att kroppen fortfarande tillåter, men Fatmir är noga med att påpeka vad sporten har betytt för honom.

– Jag har fått så mycket, jag har fått så mycket tillbaka. Har träffat så många fantastiska människor genom min sport, eller på grund av min sport, och det är det största, alla möten med människor som jag har fått äran att ha.

– Att sitta som bordskavaljer till självaste Kronprinsessan Viktoria under Parasportgalan och hon faktiskt vet vad jag heter. Bara det är ju enormt stort. Och all denna äkta vänskap man har fått, från vänner runt om i hela världen. Det är enormt stort, det kan liksom inte bli finare än så.

Blickar framåt
Fatmir blickar nu framåt. Eftersom hans älskade sport inte går att livnära sig på när resurserna inte längre är tillräckliga, är han bestämd att i framtiden se till att bevisa att allt är möjligt. Ge andra den chans att sträva, samma chans som idrotten gett honom.

– Mitt stora mål är att framöver kunna ändra samhällets syn på människor med funktionsnedsättning. Se oss som en resurs, se oss som en tillgång istället för en grupp som man ska hjälpa. Vi kan också, vi vill också ha en chans att bidra. Ja, vi kanske behöver lite hjälp på vägen, men ni kommer också få så mycket tillbaka.

– Jag vill kunna ge andra människor med en funktionsnedsättning möjligheterna att följa sin dröm.

Nyhetsarkiv